Boken handlar om en kvinna som är inlagd på sjukhus och som snart kommer att dö. Hemma finns hennes man och lilla dotter. Hela situationen är beskriven på ett sådant sätt att det känns som om det är självupplevt. Väldigt autentiskt. Men det kan det ju inte vara, eftersom författaren har skrivit flera böcker efter denna. Men säkert har hon legat på sjukhus någon gång. Bara det där med hur ny personal kommer och går, den lätta plågan när de inte lyckas sticka en. Den trista miljön och kaffevagnen.
 
En episod i boken fastnade jag särskilt för. Det är när en vänninna ska komma och hälsa på, som den sjuka kvinnan uppfattar som rädd för svåra saker och allvar. Hon tror att mötet – det sista – ska bli misslyckat och plågsamt. Men det visar sig bli tvärtom, kompisen vågar ställa de svåra frågorna och backar inte undan. Människor kan visa oväntade sidor.