Även på håll sprakade det av skapandekraft från Tahrir-torget i Kairo och från Syriens gator, och just där och då kändes det som om våldet kanske skulle kunna övervinnas. Jag minns hoppet som lyste i Shaban Elgales ögon när han på Hallunda bibliotek 3 mars 2011 talade om framtiden för sitt älskade Libyen. Det var svårt att inte smittas. Sedan dess har jag förändrats, trots att jag aldrig varit i något av de länder där protesterna bröt ut – vare sig före eller efter. En del tro har gått förlorad.

Värst har det kanske gått i Syrien. Dagligen lemlästas, våldtas och mördas oskyldiga. Enligt UNHCR, FNs flyktingorgan, befinner sig fler än 3 miljoner syrier på flykt. Över 200 tusen har hittills förlorat livet. Framtiden är osäker, och det politiska spelet avskyvärt cyniskt. Syrien, Irak, Kurdistan, Turkiet, Ryssland, USA, Iran, EU och Gulfstaterna – alla är indragna i en våldsam spiral som tycks leda mot avgrunden.

Genom mitt arbete har jag kommit i kontakt med många berättelser från Syrien. I höstas höll jag en bokcirkel med Aron Lunds tegelstenstjocka bok “Syrien brinner” tillsammans med deltagare från bland annat Syrien och Irak, och under språkcaféer på Fittja bibliotek har jag hört oräkneliga berättelser och sett rörelsen i en gammal mans ansikte när samtalet kom in på situationen i hans tidigare hemstad Aleppo. Sånt påverkar, det är ofrånkomligt. Själv är jag född i Stockholm och har ingen egen erfarenhet av vare sig krig eller flykt. Min mors släkt är från Mälarens södra strand och min fars släkt från dess norra. De har gjort sina livsresor men aldrig behövt oroa sig för fallande bomber.

En viss naivitet var därför ett arv jag hade med mig i arbetet med att hjälpa bibliotekarien Pethra Öster med den första upplagan av Botkyrka internationella bokmässa i maj 2011. Det var i ett skede då hoppet över vad som hände i länder som Egypten, Libyen och Syrien var som allra störst. Från Egypten hade den då 80-åriga författaren Nawal El Saadawi bjudits in. Sedan 50-talet har hon kämpat för mänskliga rättigheter och demokrati, som feministisk aktivist och författare till ett stort antal böcker. Väl på scen i Hallunda spred hon en övertygelse om att det inte fanns någon återvändo: på Befrielseorget skulle ett nytt samhällsfördrag födas. Störst intryck gjorde dock den syriska poeten Faraj Bayrakdar. Han läste på arabiska, och trots att jag inte kan många ord på detta språk, levererade han orden med sådan klarhet och närvaro att det snarast var hjärtats röst jag hörde. Det var som om jag ville gråta.

Som ung gav Faraj Bayrakdar ut en litterär tidskrift och engagerade sig politiskt. På grund av detta kastades han i fängelse. I fjorton år, mellan 1987 och 2001, satt han inlåst med tortyr och misshandel som en del av vardagen. För att hålla sig vid liv skrev han dikter. Många av dessa smugglades ut och gavs så småningom ut på bokförlag i Frankrike. Efter påtryckningar från bland andra Internationella PEN blev han slutligen frigiven, och sedan 2005 är han bosatt i Sverige. Genom sin poesi har Faraj Bayrakdars resa blivit en del av även min egen berättelse.

Sedan 2011 har jag fått lära mig att Syrien länge var en av världens hårdaste diktaturer. Hafez al-Assad, som styrde Syrien mellan 1971 och 2000, hade med stor tydlighet visat att han aldrig tänkt tillåta någon opposition. Under några veckor i februari 1982 lät han krossa Muslimska brödraskapet i Syrien med en massaker som krävde mellan 10 och 40 tusen människoliv. Att hans son Bashar al-Assad följer sin fars exempel visar historien efter 2011. Idag badar regionen i blod. Sedan IS (eller Daesh som de kallas av många i den arabisktalande världen) trätt fram har det blivit allt svårare att alls känna hopp.

Förlorad tro leder lätt till en vilja att bygga murarna än högre kring sina känslor. Ett roat leende åt den naivitet som gör att människor rycks med av glädjefull tro på förändring tycks alltid tämligen riskfri. Cynism är både lockande och enkelt. Men jag värjer mig. Och tar del av de avslutande orden i Faraj Bayrakdars försvarstal inför Syriens högsta domstol 1987: ”Jag tackar min mor som lärde mig att friheten vi bär inom oss är starkare än fängelserna som omger oss. Därför kommer friheten att segra. Därför ska fängelserna möta sitt nederlag”.

Idag är Faraj Bayrakdar fri och för sin kamp vidare. Så sent som i januari i år deltog han i ett seminarium om yttrandefrihet och skrivandets villkor på Arbetets museum i Norrköping. Att trots allt ha en optimistisk tro, en tro att tyrannerna både i det stora och i det lilla en dag ska störtas, behöver inte alls vara naivitet. Det kan vara just en sådan tro som poetens okuvliga frihetskärlek utgör bevis för.

Under kvällen på Världsbokdagen den 23 april 2015 invigdes Botkyrka internationella bokmässa. Framträdde gjorde bland annat poeten Warsan Shire. Hon föddes 1988 av somaliska föräldrar i Kenya, och bor idag i San Francisco. Boken “Teaching My Mother How To Give Birth” kom nyligen i svensk översättning, och på förlagets hemsida står:
“Lära min mor att föda handlar om kvinnor, kärlek, ensamhet och krig. Den handlar om flykt och hemlängtan. Det är en samling dikter som reser mellan världar.”

Text av Peter Björkman

Publicerades ursprungligen på Bokcirklar.se
inför Botkyrka Internationella Bokmässa 2015